Betydande gärning genom konst
Medalj till Titti Winbladh
Under 2025 blev 15 Medaljer för betydande gärning beviljade. Bland de medaljer som löstes ut finns en gärning som Sällskapet gärna vill lyfta fram lite extra. Medalj för betydande gärning har nämligen under våren delats ut till konstpedagogen Titti Winbladh.
Sällskapets ledamot Elisabeth Olsson är förslagsställare tillsammans med ytterligare 15 personer, däribland tidigare överläkaren Hans Dunér, som vill lyfta medaljörens ovärderliga gärning för samhället och dess sköraste medmänniskor.
Foto: Elisabeth Olsson.
Medalj för betydande gärning delas ut som belöning för samhällsinsats, förtroendeuppdrag eller annan ideell verksamhet som är av långvarigt slag och särskilt betydande för det svenska samhället. Titti Winbladhs oegennyttiga, självuppoffrande och unika arbete är ett utmärkt exempel på detta.
Ur medaljansökan
Titti Winbladh utbildades vid Konstfack och Teckningslärarinstitutet. Hennes stora livsverk inföll under hennes tidiga tjänstgöring på Beckombergas mentalsjukhus, från mitten av 1970-talet fram till sjukhusets nedläggning 1995 i samband med Psykiatrireformen.
Behandlingen av psykiskt kroniskt sjuka patienter skedde före reformen på stora mentalsjukhus i sluten vård. Vården var i stort sett begränsad till läkemedel, en förvaring med låg livskvalitet. Någon terapi förutom medicinering förekom inte. En mer humanitär syn på vården av denna grupp av kroniskt psykiskt sjuka människor började göra sig gällande. Det var då Titti Winbladh började sin anställning. Avsikten var att introducera stimulerande verksamhet i omhändertagandet av dessa undersysselsatta, ofta ångestfyllda, ibland utagerande patienter. Titti Winbladh kom att ägna sig åt de svårast sjuka på slutna avdelningar, i folkmun ibland kallad ”Stormen”. Hon lyckades få dessa individer att måla, lyssna på musik, skriva dikter och diskutera. Det centrala var teckning och målning, även arbete med lera förekom. Titti Winbladh introducerade också samtalsgrupper.
Titti Winbladh har ett unikt material med teckningar och målningar och dikter från de över tjugo åren, där det tydligt framgår hur patienterna utvecklas. Hennes arbete rönte stor uppskattning bland personalen eftersom det blev lugnare på avdelningen. När verksamheten på Beckomberga liksom i landet i övrigt lades ned hade de patienter som skrivits ut från Beckomberga ingen vettig sysselsättning dagtid. Riksförbundet för social och mental hälsa ordnade då en samlingslokal, först i en nedlagd butikslokal i Södra Ängby, sedermera i Lillsjönäs Herrgårds lokaler. Under flera år fortsatte Titti Winbladh där sin verksamhet en kväll i veckan. Hon erhöll ingen ersättning för detta. En i sanning humanitär/konstnärlig livsgärning.
När även den verksamheten lades ned hyrde hon ett mindre kulturhus, Alvikstorpet, och fortsatte sin undervisning även för besökare med psykiatriska diagnoser.
Även numera, boende på Nockebyhus som drivs i regi av Sällskapet Vänner till Pauvre Honteux, har hon på eget initiativ startat en rad mycket uppskattade och utnyttjade aktiviteter för de boende. Bl. a. en verkstad för målning, teckning, drejning och textilarbete. Hennes engagemang sträcker sig också till ett närliggande demensboende.
Äntligen uppmärksammas medaljören för sin enastående och okända livsgärning.